Allt är väl

Att ha något varje dag att göra.

Att ha något litet eller stort inplanerat kan kännas som ett maraton.

Det kan känns oerhört stressande och pressande när man är mitt i utmattningen. Jag vet precis hur det känns och jag riktigt känner paniken i mig när jag skriver detta.

Blir det mer än en sak så kan det kännas omöjligt och kanske så är det omöjligt just då. 

Men, det finns ett litet men här, så är det ju faktiskt super viktigt. Inte att ha flera saker bokade men att börja med en sak. 

Det kan vara att ta sig ut på en kort promenad eller att äta en bra lunch. Kanske ta en stol och sitta ute och få lite frisk luft eller att orka plocka ur en diskmaskin. Kanske ringa samtalet du har ångest inför att ringa, men som kommer kännas så skönt att ha gjort efteråt.

Jag menar inte att görandet behöver vara att gå ut på en powerwalk, att bestiga ett berg eller att städa hela ens boende. Men att ha något litet varje dag tror jag är bra. 

Jag vet dagar i min utmattning då det blev kaos i mig och det var när det var flera saker som stod på agendan. Jag fixade inte det och ofta så gömde jag mig under täcket istället och då blev inget av det jag skulle göra gjort, vilket väckte ännu mer oro inne i mig.

Saker som inte blev gjorda var inte saker som jag själv ville såsom promenera.

Utan det kunde vara att ringa vårdcentralen, kontakta försäkringskassan och ringa tandläkaren. DET GICK INTE!

Nu i efterhand så ser jag att även här borde jag sagt ifrån istället för att köra över mig själv. Varför inte säga till försäkringskassan, jag kan inte ringa er på måndag för då ska jag ringa läkaren och jag orkar inte med flera samtal.

Det gjorde jag inte, istället hade jag ångest flera dagar innan om hur jag skulle orka, vad jag skulle säga, om jag skulle komma ihåg att ringa osv...

Så knasigt av mig, jag kunde ju ha sagt nej. Jag ringer på fredag istället eller kan ni ringa mig på fredag? Ännu bättre...

I början av min utmattning så sov jag bara på dagarna, tills barnen kom hem och hade ätit då la jag mig igen. Jag lixom tvingade mig upp till maten. Det var en väldigt trött mamma som satt vid bordet och försökte hänga med.

Jag kommer ihåg att varje litet skrap mot tallriken gjorde ont i mina öron och inte minst irritationen över heta diskussioner mellan 2 barn. 

Efter ett tag var det så skönt att ha något litet att orka med varje dag. Jag märkte det när jag var tvungen att gå med barnen till dagis, i början kändes även det som ett maraton.

Det var alltså inte skönt i början.

Men jag märkte att det gjorde mig gott. 

Den lilla promenaden gjorde att jag kom ut en stund i alla väder i den friska luften.

Den promenaden kanske såg liten ut i andras ögon. Men jag kan säga att i min kropp, knopp och i mina ögon kändes promenaden som den längsta jag gjort vissa dagar.

Men att faktiskt orka klä sig, inte vara i nattkläder och ta sig ut det är fantastiskt.

Både för läkning men också för självförtroendet. Dom dagarna när det kändes som bäst var fantastiska. Jag tillät mig själv att ta stopp på vägen om jag behövde det.

Att sätta sig en stund på en sten, i gräset eller i en snödriva det är läkning på hög nivå. Jag tror att denna tid som jag var tvungen att ta mig ut är en stor del i min läkning. 

Så ett tips ha något litet varje dag att göra. Klä på dig, duscha eller ta en promenad. Se alla “små”framsteg som en stor del i din resa och mot ditt tillfrisknande. 

Kom ihåg att du är värdefull.

Du ska få ett så otroligt fint uttryck av mig, detta fick jag av mina ledare på coach utbildningen jag gått.

Allt är väl

Med dessa vackra ord avslutar jag och hoppas du ser att du är väl och allt du gör är väl.

Kärlek/Johanna