Detta är Ewas historia

Klockan ringer 06.40 och barnen ska till skolan. Om jag lägger mig 08.00 och sover till 10.30 och åker direkt till läkaren sedan hem så kan jag sova från 12.30 till 14.00 innan yngsta dottern kommer hem.

Läggdags är alltid kring 22.00. Då hinner jag sova maximalt den dagen. Så var mina dagar i ca 4år. Jag var helt enkelt en slav under klockan.

De viktigaste i livet var att hinna få så mycket sömn som möjligt. Så fel man kan ha!

Hur hamnade jag här? Min historia är inte på något sätt unik utan mer som en diagnos, diagnos duktig. Det började nog så tidigt som i skolan och jag fick stämpeln ”dum i huvudet”.

Jag vet nu att jag är dyslektiker men det visste jag inte då. Kan jag inte skriva rätt så kan jag i alla fall skriva snyggt. Jag skrev jättesnyggt i 13 år i skolan. Jag flyttade hemifrån just innan jag fyllde 16 år och fick ett extrajobb på Max hamburgerrestaurang som jag utförde med bravur.

Efter gymnasiet frågade distriktschefen på Max och jag kunde tänka mig att flytta och jag sa självklart ja. Några månader senare frågade han om jag kunde tänka mig att ta mer ansvar och två veckor senare infann jag mig som restaurangchefs-assistent på Max i Umeå.

5 år jobbade jag på Max, en fantastiskt rolig arbetsplats där jag fick vara med och öppna flera nya restauranger i vårt avlånga land. Därefter provade jag lite olika jobb med inget jag kände var helt rätt. Jag hade fått en ny idé jag skulle bli programmerare. 

Sagt och gjort, jag började på Komvux för att läsa en programmeringsutbildning på 1.5 år, superroligt! Basåret och sedan universitet på Datavetenskap. Väl där kände jag att man inte träffar så mycket folk som programmerare och jag var inte heller bäst på att programmera. Jag sadlade om till lärare i data, matte och textil.

På datavetenskapen träffade jag min stora kärlek och vi fick barn. Jag fortsatte ett tag på lärarutbildningen och jobbade även i vissa kurser på universitetet samt extrajobb på en bokhandel.

Klart man hinner med det också.

Vi fick vår första son och just i den vevan ändrade HM upp sin barnavdelning i rosa och ljusblått. Det triggade igång nästa idé. Jag skulle ju självklart öppna en webbshop med butik inom barnbranschen med unisex kläder och kvalitet.

2009 fick jag pris som bästa barnbutik i Sverige. Jag har två barn, man, villa, vovve, en bästa kompis, två butiker, webbshop i tre olika lokaler och anställda. Jag hade hur mycket tid som helst. Allt bara snurrade på!

Min bäste kompis fick bröstcancer och två år senare metastaser på skelettet. Hon bodde då i Stockholm och jag åkte ner för att hjälpa henne när hon fick cytostatikabehandlingar, jag kunde inte vara nere alla gånger man jag försökte.

Nu började tiden ta slut jag hann inte vara i Stockholm och Umeå samtidigt och företaget fick skötas lite med vänster hand. Min älskade vän gick bort efter ytterligare två år och då har jag hunnit med att separera från min man.

Jag var en spillra av det jag varit och företaget orkade jag inte med och det fick gå i konkurs. Jag tog ett jobb hos en tjej jag kände lite ytligt, men fick ingen lön. Efter tre månader var jag tvungen att sluta man måste ju få lön när man jobbar. 

Nu hamnade jag utanför alla skyddssystem som finns. Jag kunde inte stämpla då jag inte hade fått en enda lönespecifikation på det nya jobbet, jag fick inte hjälp av socialtjänsten då jag inte hade något anställningsbevis.

Jag stod utanför allt och utan pengar. Jag stämde företaget i tingsrätten, utan advokat och fick ett år senare ett arbetsgivarintyg men då fick jag inte stämpla det var försent inskickat. Jag gick in i väggen, nu var orken slut och jag förlorade mitt hus och fick till slut hjälp, efter långt krigande, av socialtjänsten att få en lägenhet.

Nu satt jag i en lägenhet utan jobb, utan ork, utan vänner och med skulder upp över mina öron. Mina dagar gick ut på att sova så mycket som möjligt. 

Jag startade om mitt företag vilket inte var lätt med en konkurs i bagaget men lyckades fixa till det efter ett tag. Jag anställde en tjej och vi jobbade ihop. Efter många turer fick hon stå som ägare och jag arbetstränade i företaget men det gick inte så bra som det borde och vi tvingades stänga ner.

Ungefär två veckor senare ringde Johanna till mig. Johanna berättade att vi gått en spädbarnsmassagekurs tillsammans för 13 år sedan och undrade om jag kom ihåg henne.

Nej det gjorde jag inte men hon ville att jag skulle komma och lyssna på en möjlighet till att må bättre och ett annat sätt att leva och hjälpa människor. Javisst sa jag som verkligen sett livets botten och ville komma därifrån.

Nu började jag att vara vaken mer på dagarna jag fick träningsuppgifter av Johanna och tog upp mina långpromenader igen. Märkte ni vad som hände? Jag var vaken, men hur gick det till? Jag fick något att leva för och där spelade även vitaminerna och mineralerna som Johanna rekommenderade in.

Jag skulle minsann gå ner i vikt och jag skulle minsann jobba för att jag själv skulle må så bra jag kan. En supermamma har jag varit hela tiden, men en pank och trött supermamma. Nu är jag på väg att blir en vaken mamma med nya mål. 

Att ändra sitt liv i en handvändning är inte helt lätt. Mitt självförtroende var i botten, jag var överviktig och har varit ensam med alla mina funderingar under flera år. Skulle jag ha en utmattningsdepression så ska den ju vara den djupaste tänkbara.

Jag tar nu nya krafttag och reser mig upp!

Jag är på väg att må bättre, jag har fått nya vänner och finns i ett sammanhang. Jag är en gladare mamma och jobbar dagligen med mig själv. Nu vill jag hjälpa andra att må så bra som de kan må, att märka kraften i sig själva. Jag är övertygad om att vi alla har den!

/Ewa