Skuld och skam över att inte orka med min familj!
Jag tänker på skuld och skam över att inte vilja vara nära sin familj!
Jag upplevde i min utmattning att det inte alls fanns utrymme till närhet!
Om vi pratar om närhet så kramade jag förstås mina barn men det var nog mest det jag orkade med! Och jag gjorde det trots att jag inte orkade det.
Allting bara tog energi av mig, jag ville helst bara vara själv. Det var inte så mycket mer än sömn som kanske gav en liten mini glimt av energi! Men bara mini mini!
Att känna att man inte orkar med sina barn det var så sjukt skamligt! Att säga dumma saker och inte komma ihåg vad man sagt!
Att känna att man inte alls vill vara nära eller vill ha dom nära! Man ska ju som mamma finnas där, ha ork och tycka dom är världens gulligaste!
Jag tyckte det men jag orkade inte med barnen och barnens ljud! Jag var ju väldigt ljudkänslig och det går inte riktigt ihop med små barn.
Det går inte riktigt förklara känslorna!
Men det som fanns i mig var en extrem känsla av att få vara själv och ifred.
Jag ville inte umgås inte ens med min egen familj!
Inte med mina föräldrar, vänner men inte heller min egen skapade familj.
När barn och man var på skola/jobb så var mitt liv som bäst!
Jag kunde sova ostört eller bara ligga och titta upp i taket utan ljud!
Jag tror att jag kanske mitt i denna skuld och skam läkte, jag tog mig faktiskt tiden! Eller det fanns inget alternativ än att vila, jag orkade ju inte ens plocka ut en diskmaskin och bara tanken på att dammsugna kändes som att springa flera mil.
Mitt liv gick ut på att gå upp på vår övervåning och sova, ha tyst och vara ifred!
Innan vi skulle träffa vänner, familj eller att barnen kom hem var jag tvungen att sova och ha det tyst!
Allt snurrade i mitt huvud runt när jag skulle kunna vila och vara ifred!
Helt sjukt att livet inte gick ut på något annat! När vi umgicks med andra så gick det flera dagar efteråt för mig att återhämta mig!
Jag tänker på alla krockar jag och min man hade under denna tid!
Jag behövde vila och han behövde hitta på saker! Han förstod inte min trötthet och mitt behöva av vila! Han fattade inte utmattningen!
Jag vet att efter att han var med på ett anhörig möte så blev det faktiskt lite bättre i alla fall en tid, sen fick jag påminna honom igen!
Men efter det så tror jag han fattade eller det gör man ju aldrig förrän man vart där men han gav mig utrymmet att få vara där jag var!
Jag ser tillbaka på denna tid med sorg men också med glädje!
Sorg över att jag körde så hårt med mig själv men glädje över att jag har jobbat mig tillbaka.
Sorg över att jag mist många vänner men glädje över alla nya vänner jag mött efter vägen!
Sorg över företagens krav på människan och glädje över att jag är mitt eget företag!
Sorg över hur många idag blir behandlade av FK men glädje över att jag faktiskt fick hjälp!
Sorg över att sjukvården inte fattade tidigare att jag var utmattad men glädje över att jag till slut hittade rätt!
Livet kan vända och nu är jag en pigg tonårsmamma som lever som en tonårsmamma gör, men jag har även fått en till chans att leva med små barn utan utmattning - utan skuld och skam!
Behöver du hjälp att börja vända din utmattning? Jag brinner för att hjälpa de som är i den situation jag var i. Jag erbjuder nu utmattningsrådgivning. Läs mer här
Kärlek till dig/Johanna