Jag tackar min utmattning för den jag är idag

Jag såg nog mina symtom tidigt men jag lyssnade inte på mig själv och jag visste nog inte riktigt vad utmattning var. Sen kan det ju även vara så att jag inte riktigt ville lyssna, jag är inte en person som blir utmattad.

Jag fortsatte att köra vidare på samma sätt, trots att symtomen bara blev fler och fler och allvarligare och allvarligare. Jag körde kanske tom på mer än innan. Bara för att orka hålla mig uppe, det låter helt galet men körde jag inte på så kom alla symtom på en och samma gång, det skulle inte funka.

Jag jobbade väldigt mycket under många år, reste i arbetet och stressade för att hinna med alla arbetsuppgifter men även allting som var hemma.

Då hade jag två barn, en man och all kontroll. Jag skulle ha koll på allt på jobbet men även hemma. Att jag allt oftare fick huvudvärk, yrsel, synbortfall, värk i kroppen och ofta kände mig arg och irriterad det blundade jag för, helt och hållet, jag ville inte se. Eller jag vågade inte se.

Jag var ju inte en sån som blir utmattad. 

Det var först när jag fick så ont i huvudet och synbortfallen ökade som jag sökte mig till läkare för att höra vad det kunde bero på. Ingen av kontrollerna visade något fel på min kropp men jag skulle få remiss för att kolla att det inte var en hjärntumör.

Ok, nu blev oron ännu tjockare och började ta över och då satte stressen igång ännu mer i min kropp och jag började må sämre och sämre. Men självklart var det en hjärntumör eller någon annan hemsk sjukdom, inte kunde jag bli utmattad. När jag kollar tillbaka så sprang jag på vårdcentralen under väldigt lång tid.

Jag började redan när jag hade “lättare” symtom såsom viktuppgång och sömnproblem, men ingen kopplade det till utmattning. Ingen såg inte heller jag själv. 

Inte ens när det talades om hjärntumör och andra sjukdomar så trillade polletten ner utan jag tittade bara på klockan eftersom jag hade 100 missade samtal på mobilen och hade ett möte inplanerat på jobbet, mailboxen var full och jag var ju tvungen att återkoppla till alla som försökte nå mig.

Jag hade bråttom iväg och kunde inte avboka det. Duktighetsprinsessan kunde inte avboka det som var så viktigt för mig, hålla uppe duktighetsprinsessans krona högt. 

Utredningarna fortsatte utan resultat och jag fortsatte springa till vårdcentralen men en dag var min ordinarie läkare sjuk och jag fick träffa en gammal man, jag tror han var pensionär, men var inne och jobbade extra. Och den gamle mannen han var är en klok man vill jag lova. 

När jag beskrev min situation så tittade han bara på mig o sa, inte har du en hjärntumör. Jag vill bara fråga hur mår du egentligen? 

Då brast allt för mig. Jag började gråta och kunde nästan inte prata. Men det han kom fram till var att jag var utmattad och att han skulle sjukskriva mig en vecka sen skulle jag åter gå till min ordinarie läkare för att få fortsatt hjälp. 

När jag hade rusat ut rödgråten från vårdcentralen och väl satt i bilen började det gå in vad läkaren sagt.

Alla tankar och känslor snurrade runt, men jag insåg att jag hade ett jobba att sköta men nu skulle det inte bli av. 

När jag satt där så insåg jag att jag kommer inte att åka på något möte, jag behöver kontakta min chef. 

Jag ringde chefen och höll upp masken, jag skulle bara bli borta en vecka från jobbet. Jag behövde bara samla mig. Jag var ju så himla duktig så jag skulle återhämta mig från utmattning på en vecka.

Jag kom aldrig tillbaka till det jobbet mera och det är jag glad för idag. 

En veckas sjukskrivning blev sex månader och sex månader blev ett år, dagarna handlade i början om att orka ta sig upp ur sängen vilket inte alltid gick.

Det handlade om att överleva, äta och bara vara. Det handlade även om att acceptera min situation, vilket var så enormt enormt svårt. 

Vissa dagar orkade jag inte ens ta mig utanför huset. Våra stora barn var då små och ibland var jag tvungen att gå med dom till förskola, det var som att bestiga ett berg och jag fick ta många pauser på hemvägen trots att vi bor väldigt nära.

Men idag inser jag vad dom små små promenaderna faktiskt gjorde för min kropp och vad viktigt det var att bara komma ut, men inte rusa på utan sätta mig ner o pausa o bara vara en stund efter vägen.

Tillslut hamnade jag på stressrehab i Umeå och läkaren som jag då hade kontakt med ville att jag skulle göra sådant jag mådde bra! Det enda jag kunde komma på var träning, men det orkade jag inte med.

Att då inse att dom små promenaderna just i den stunden var träning var svår för mig att acceptera då jag inte tidigare tyckt att promenader räknats som träning.

Jag kom inte på någonting annat jag gillade att göra.

Ingenting var kul längre. 

Jag ville inte träffa vänner, familj eller göra annat som jag tidigare gillade. Promenaderna jag gjorde var ut i skogen, samma runda varje dag för att få in en rutin i min kropp och slippa göra val efter vägen.

Det var super skönt och inget jag var van vid. Men efter en tid såg jag även fördelen med det. Huvudet slapp sortera o tänka och ibland visste jag inte ens hur jag hade tagit mig runt på promenaden och vad jag hade sett.

Men njöt av den friska luften det gjorde jag och samma stubbe satte jag mig ner på varje dag bara för att njuta och berätta högt för mig själv vad jag gillade att göra. 

Skogen har betytt mycket för mig som en del i min återhämtningsprocess. 

Skogen är också det verktyg jag använder idag för att varva ner och återhämta mig. Jag älskar skogen och idag rekommenderar jag alla jag kommer i kontakt med via mitt företag att vara i skogen.

Ut och gå en stund varje dag i naturen är så viktigt för läkningen av kropp och knopp. 

Ju mer jag är i skogen ju mer fattar jag vilken betydelse skogen och naturen har för mig och mitt mående. 

När jag gick in gick in i väggen och drabbades av utmattning började jag först gå hos en kurator på vårdcentralen för att sedan börja på stressrehab, det gjorde jag för att hitta tillbaka till mig själv och för att hitta verktyg som funkade.

Jag hade insett att jag någonstans på vägen hade glömt bort mig själv och att prioritera saker jag mår bra av. 

Men det blev även det en utmaning som följdes av prestation. Alla övningar jag gjorde skulle göras som dom lärda sa, jag skulle prestera och göra framsteg.

Det gjorde att jag i början bara mådde sämre. Men en dag bestämde jag mig för att jag ska lyssna på mig själv och vad jag vill. Om jag får en lösning presenterad och den inte passar mig så ska jag göra så den passar mig eller hoppa till en övning jag gillar, och jag behöver inte berätta för någon att jag gör annorlunda.

Det enda som är viktigt är att det passar mig och min situation. Först då, när jag började sluta lyssna på dom lärda och se att jag själv satt inne med svaren det var förstå då som förändringarna började komma och jag började må bättre. 

Jag hade i så många år levt i en bubbla av att prestera och vara en duktighetsprinsessa men när jag insåg att jag även gjorde det i min rehab, då kunde förändringarna börja ske.

Det var inte lätt för det har handlat om mönster jag haft under så många år, och med facit i hand så ser jag att mitt mönster började väldigt långt innan jag blev sjukskriven. 

Efter en tid på stressrehab började det pratas om arbetsträning.

Jag blev stressad bara av tanken att gå tillbaka till mitt arbete och jag fick inte ihop hur det skulle gå till. Mitt jobb kunde ej anpassas sig efter mig och jag kunde inte arbetsträna där eftersom jag var själv i Umeå och kontoret låg i Stockholm.

Min arbetsplats stressade mig och mina symtom visade tydligt att jag inte var redo än. Men jag kom på en lösning, jag kunde ju arbetsträna i Umeå med en av mina gamla kollegor som har en hudvårdssalong.

Det kändes kul men det inte varken försäkringskassa eller stressrehab vet än idag, om ingen läser detta nu, är att jag och min kollega kom överens om att alla dagar kunde se olika ut.

Hade jag haft en dålig natt kunde jag börja 11 eller 10, eller det som passade mig. Funkade det bara att jobba 1 timme en dag så gjorde jag det och kunde jag jobba mer en annan dag så gjorde jag det.

Detta var för mig ett framgångskoncept och gjorde att all min stress försvann kring arbetet, att passa tider, att få en ordentlig natts sömn osv.

Jag kunde slappna av och då funkade allting.

Jag tror att så många idag skulle må så mycket bättre om dom slapp gå tillbaka till sina gamla arbeten för att arbetsträna. Jag skulle nästan våga säga att jag vet att det är så. 

Varje gång jag hade kontakt med min gamla arbetsplats så såg allt likadant ut och jag insåg att jag skulle in i mönstret igen och att inget skulle förändras. Jag hade också byggt upp en låga inom mig att hitta på något större. Att hjälpa andra till att må bättre, på insidan, men jag visste inte hur. 

Jag såg dock att jag hade en chans att göra något nytt och att bryta mina gamla mönster. Jag ville förändra världen, och på ett sätt gör jag det idag. Jag förändrar världen för dom som jag kommer i kontakt med och som jag idag har äran att hjälpa. 

Jag tog ett steg efter att ha bollat så många olika ideer med min kollega och det var att ta mina hälsokunskaper och göra om dom och dela med mig av mina kunskaper om utmattning och hälsa till andra människor. 

Hälsa är så mycket för mig idag och det är inte bara en sak som ska falla på plats. Man behöver återhämtning, relationer, rörelse, positiv attityd, vatten, andning och näring. Alla delar behöver finnas och fungera för att man som människa ska må bra. 

Det är inte alltid lätt och vi lever ett liv där vi stöter på saker som kan skaka om oss och så ska det vara men det ska finnas en grund att stå på. 

Jag fick en chans med min utmattning och det var att finnas där för andra och hjälpa andra till bättre hälsa, den chansen tog jag och idag är jag egen företagare sen mer än 7 år tillbaka och jag brinner för samtal med andra människor och att få hjälpa andra må så bra som jag gör idag.

Resan har varit så spännande och idag så ser jag möjligheter med allting, jag ser inte begränsningar som jag gjorde tidigare. 

Alla mina begränsningar ger mig möjligheter. Livet är spännande och det är så jäkla gött att leva!

Jag samlat mina 10 bästa tips vid utmattning, du får dem här! Jag vill hjälpa dig att förändra ditt liv!

/Johanna